Längst ner i en låda

Efter några timmars samvaro med min far börjar han locka fram allt som jag så mödosamt tyckts stuva ner längst ner i en hemlig känslolåda. Hur lyckas han och hur kan han ha sådan makt över mina taggar? Hur kan jag, som är fostrad i hans hem, ha så divergerande värderingar och åsikter som skiljer sig så vitt från hans? Vi är inte i samklang, inte ens för en minut. Det finns ingenting som vi tycker lika. Vi har olika uppfattning om precis allt och vi har även olika versioner på samma historier.

Vad är det som gör mig så upprörd? Jo, att han inte kan erkänna att han har gjort fel och att han inte kan säga att han är ledsen för det. Han kan inte stå upp och rakryggad bekänna att han ångrar att han försakade mig under min uppväxt eller att han behandlat min mamma illa. Han kan inte se att det skulle ha kunnats göras på något annat sätt. Han är inte kapabel till att visa kärlek. Han har, än idag, inte möjlighet att visa sig stolt över sin dotter och sina barnbarn. Han har inte förmågan att visa fysiskt eller verbalt att han bryr sig om, att vi är värdefulla och att vi betyder något för honom.

Jag vet att den största förlusten är för honom själv. Han är trångsynt och rädd. Jag försöker någonstans hitta det positiva i att vi faktiskt fortfarande träffas. Det är svårt. Det blir svårare för varje år som går. Det är svårt för att han inte visar intresse eller engagemang. Inte för att det ska vara på mitt sätt, utan bara på ett sätt som jag kan förstå och läsa.

Jag biter mig i tungan gång på gång. Tills det brister…