Var finns kärlek?

Mamman som går och hämtar två bortglömda cyklar och leder hem dem en klar och solig onsdagsmorgon.

Två syskon som förtjust fnittrar åt ett internt skämt som ingen i hela världen förstår, förutom de två.

Att få  vaggas till sömns på en solig balkong med skön musik  i öronen.

Tanken på att ens älskade är på väg.

Blickar som möts och pussar som delas mitt i en stojigt plaskande pool.

Vänner som delar förtroliga samtal och uppskattar en för den man är.

Kärlek finns hos de som ger, de som finns till, de som vågar, de som öppnar, de som släpper in. Kärlek är stort. Den kan göra ont. Den är oundviklig.

 

Artonde

Födelsedag och jag sitter under en filt och gråter.  Ledsna känslor bara rusar runt i min kropp.

Närhet. Jag har sånt otroligt behov och känner inte att det finns att få. Precis just nu. Jag kan inte vänta till en annan dag. Idag är dagen.

Jag är osäker, rädd, ledsen och sargad. Jag måste ha förståelse för saker jag inte förstår. Osäkerheten bankar på stora porten och jag släpper in den. Stänger av. Jag läser mellan rader och upptäcker sånt som jag inte vill veta. Om mig själv och om andra. Kanske läser jag helt fel, osäkerheten gör att bokstäverna blir suddiga. Jag formar egna bokstäver, kastar om dom och gör så att det bildas helt tokiga ord.

Osäker. Det river och sliter. Det finns ett ord. Jag har förstått vilket det är. Vägrar ta det i min mun.

Vill inte.

Längst ner i en låda

Efter några timmars samvaro med min far börjar han locka fram allt som jag så mödosamt tyckts stuva ner längst ner i en hemlig känslolåda. Hur lyckas han och hur kan han ha sådan makt över mina taggar? Hur kan jag, som är fostrad i hans hem, ha så divergerande värderingar och åsikter som skiljer sig så vitt från hans? Vi är inte i samklang, inte ens för en minut. Det finns ingenting som vi tycker lika. Vi har olika uppfattning om precis allt och vi har även olika versioner på samma historier.

Vad är det som gör mig så upprörd? Jo, att han inte kan erkänna att han har gjort fel och att han inte kan säga att han är ledsen för det. Han kan inte stå upp och rakryggad bekänna att han ångrar att han försakade mig under min uppväxt eller att han behandlat min mamma illa. Han kan inte se att det skulle ha kunnats göras på något annat sätt. Han är inte kapabel till att visa kärlek. Han har, än idag, inte möjlighet att visa sig stolt över sin dotter och sina barnbarn. Han har inte förmågan att visa fysiskt eller verbalt att han bryr sig om, att vi är värdefulla och att vi betyder något för honom.

Jag vet att den största förlusten är för honom själv. Han är trångsynt och rädd. Jag försöker någonstans hitta det positiva i att vi faktiskt fortfarande träffas. Det är svårt. Det blir svårare för varje år som går. Det är svårt för att han inte visar intresse eller engagemang. Inte för att det ska vara på mitt sätt, utan bara på ett sätt som jag kan förstå och läsa.

Jag biter mig i tungan gång på gång. Tills det brister…

Vem bestämmer?

Läser på om “passion” och “förälskelse”. Kärlek är inte bara ett känslomässigt tillstånd, det är också ett behov. Alltså lika starkt som att behöva äta och sova.

Jag har funderat på vad det är som gör att man väljer varandra. Hur det helt plötsligt bara kan kännas så rätt med en person. Bara så där. Fast man egentligen inte vill. Vem bestämmer det liksom?

Det finns tydligen tre olika typer av val som spelar in:

• Det kroppsliga (fysik attraktion, doften och kemiska signaler)
• Det sociala (att ha roligt, liknande intressen)
• Det psykologiska (man känner igen sig “Du är som jag”)

Passion är ett stadie där man bara vill vara tillsammans hela tiden, att ta emot och ge, upptäcka varandra och jobbig längtan. Det sägs att passion är övergående. Förhoppningsvis leder den till varm och djup kärlek.

Kärlek och passion kan dyka upp när man minst anar det och det kan vara helt fantastiskt och helt galet och helt asjobbigt och helt underbart. Att den bara finns där utan att man ansträngt sig det minsta. Att man inte ens visste att den skulle dyka upp. Att den likt ett trollspö kastade glittergrus över mig där på en alldeles speciell liten ö ute i havet och att jag inte var beredd det allra minsta och absolut inte kunde kontrollera den. Vilken kärlek och vilken tokig passion! En sån där som kan klassas i facket för ”Det bästa som hänt mig på väldigt länge” och den är bara min, min, min.

Carl-Erik Voss kan det här om passion och förälskelse

Dagens säg

Hittade ett bra säg på en kudde inne på NK.

True luxury: Give a bit more than you take. Dance like nobody is watching, sing like you do in the shower & sleep in the arms of your great love.

Nyårslöfte

Mitt nyårslöfte är egentligen inget löfte utan mer som en uppmaning till mig själv, nämligen att asgarva ett par gånger i veckan. Ett skratt där magen krampar, man bara kiknar och tårarna sprutar. Sånt skratt som man hade när man var yngre. Sånt skratt som kommer allt för sällan nu för tiden. Tror att jag har potential att lyckas för jag har skrattat mycket denna vecka.

Forskning har visat att ett gott skratt inte bara förlänger livet;

• det stärker även immunförsvaret
• minskar kraftigt matsug
• ökar toleransen för smärta
• är allmänt stresslindrande

Man behöver kanske inte gå så lång som att signa upp sig för skratterapi men det kan vara värt att tänka på att faktiskt skratta lite mer ofta. Det är bra för hjärtat!

Passion är engagemang…

“…har man inga konflikter är man inte så engagerad. Att klargöra för varandra vad man vill och vad man känner är en viktig faktor i ett förhållande. Förhandla och gå vidare. “

Kloka ord från Ture och Vivianne Svedjehed i Kalix

Ibland

Ibland utsätter man sig för saker som gör så fruktansvärt ont, men man gör det för att man tror att man ska komma vidare i sitt liv. Ibland sårar man någon man tycker om för att försöka inse det rätta. Ibland beter man sig uselt för att skydda sitt trasiga hjärta. Ibland blir det totalt fel ändå och det enda som finns kvar är det trasiga hjärtat.

Hur vet man att en relation är en relation?

Sitter uppe sent och inser att dagen nu gått över till att bli självaste nyårsafton. Funderar och tänker och funderar igen på året som gått. Nyårsafton 2010 var starten på ett helt fantastiskt år. Firade in det nya året genom att ta in på hotell med mina barn, äta nyårsmiddag på mysig restaurang och sedan skåla på tolvslaget i Champis med hela Stockholms inlopp under fötterna ackompanjerad av sprakande raketer. Den underbaraste nyårsafton på väldigt, väldigt länge. En nystart i mitt liv och ett bevis på att livet faktiskt går vidare. Jag kommer ihåg att jag kände mig stark, modig, älskad och ja, bara helt enkelt välmående. Jag hade inga som helst ambitioner att träffa någon ny man, kände mig inte redo för det. Vem fanns det för mig?

Så hände något i april. En person ville fråga mig om råd. Jag tackade ja till en lunchträff av ren förvåning. Och av nyfikenhet. Väldigt otippat att denna person vill träffa just mig och fråga just mig. Lunchträffen slutade i en relation. Eller förresten, hur  och när vet man att en relation är en relation?

Om två personer har olika uppfattning om vad en relation är, är det då en gemensam relation? Eller är det helt möjligt att leva parallellt i en relation? Att man liksom lever kvar i sitt gamla liv, men ändå i något nytt. Hur funkar det? Personen jag åt lunch med i april frågade mig om hur man vet att det är nog. Om hur man vet att relationen är över. Jag svarade att man inte vet förrän man är på andra sidan. När man har tagit sitt beslut och är ensam. Men hur vet man tvärtom?

Hur vet man att man kan lita på en annan person? Hur vet man att en relation är resulatet av kärlek till varandra, tillit, förtroende, vänskap, glädje? Om bladen i boken vänds i olika takt, när man vill åt samma håll men hålls tillbaka av olika skäl, när man bara vill lägga sig ner och skrika men känner att man inte kan, när man vill visa för hela världen sin nyvunna kärlek, men lever i en hemlighet. Att inte finnas men ändå försöka leva. Att bli bekräftad, men inte på heltid. Att kräva men inte kunna. Att öppna sig men ändå vara sluten. Att inte vara färdig men låtsas som att det går bra ändå.

Nu är det snart ett nytt år och dags för ett nytt nyårsbrev. Jag kommer att fira med bästa sällskapet. Jag kommer att skriva ett långt nyårsbrev och jag kommer att ha förhoppningar om ett varmt, lyckligt, harmoniskt och tryggt 2011. Jag kommer att göra allt för att det nya året ska bli så bra som möjligt och jag kommer att se ljuset i mitt liv. Tryggheten och styrkan i mig själv kommer att göra så att jag väljer rätt väg för mig och de som står mig närmast.

En relation är kanske så enkelt att det blir vad man gör den till. För att få kärlek – ge kärlek, för att få mod – var modig, våga hoppa och våga lita på varandra. Jag tänker fortsätta vara jag på bästa sätt och göra 2011 till ett toppenår.

Kärlek

Mitt hjärta är så fullt av dig…

… du kan inte tro. Det finns ingen väg tillbaks, du får gärna allt du vill ha av mig. Jag lämnade kvar min tvekan på mitt rum. Jag vill gärna stanna kvar en liten stund. Du får inte gå. Till och med en kung får bestämma sig…

Mannen i mitt liv

Han är glad och positiv, lekfull och engagerad. Han är attraktiv, gåtfull och passionerad. Han är komplex, reaktionssnabb och kan läsa människor. Han läser ibland mina tankar och säger mina ord.

Han är öpppen och lyhörd, men också sluten och svår att nå. Han går sin egen väg, fast han har svårt att navigera. Han tror på sig själv men har svårt att tro på andra. Han är kontrollerad och han är eftertänksam. Han får mig att reagera, bli ledsen, arg och galen men också glad, lycklig, varm och mjuk. Han tar fram människan i mig.

När vi är nära och tillsammans flyger tiden fram, när vi är ifrån varandra står tiden stilla. Det borde vara tvärtom. Frustrastion, heaven & hell och längtan är vår vardag. Känslor som flyger och far och som man inte rår på. Vi försöker förstå oss på varandra, förstå oss på oss själva, förstå vart vi är på väg. Långsamt och snabbt och rörigt.

Han är som ett par varma solstrålar som träffar min kind, han är trygghet och värme, han är tålmodig och han är oförutsägbar. Han kan få mig att känna mig liten och stor. Han ber mig om råd, han ser mig ibland, han får mig att tvivla. Han får mig att öppna mig och sluta mig. Kärleken är som en dans på rosor – taggigt stickig bitvis men även ljuvligt blommig och söt.

Jag vill ha harmoni och lugn i mitt liv. Jag vill ha vardag och romantik. Jag vill ha lyhördhet och kärlek. Jag vill ha tid och känna mig älskad. Allt jag vill ha vill jag även ge.

Moet ek ‘n kans kry op jou?

Funderar på definitionen “nykär”

Googlar och kommer till en blogg där en tjej skriver mina tankar. Verkar vara helt naturligt att reagera och agera stört. Behöver alltså inte bekymra mig för det längre då.

Blir förstås väldigt nyfiken på hur de två träffades.

För övrigt finns det till och med en Facebook-grupp som handlar om att vara nykär.

Håkan Hellström om passion

“Passionerad kärlek är inte något positivt utan den gör mest ont hela tiden. Värk och lidande som vrider om hela kroppen och en massa rädslor.”

Det var ju det här med horoskop

När jag härom dagen bläddrade i tidningen Elle stannade jag upp och ögnade igenom mitt horoskop. Det stod så här:

“Oktober blir bra när det gäller arbetet för din del. Du blir mer och mer uppskattad och det gör dig stolt och glad. Långsamt börjar ditt självförtroende att växa och du vågar fatta tuffa beslut. Du är något av en mentor för dina kollegor och det är med hjälp av din vägledning som en förändring börjar äga rum. Privat är det ovanligt lugnt. Har du en partner präglas ert förhållande snarare av harmoni än av svindlande passion. Du trivs med det vardagliga så för dig är den här formen av förhållandet idealet.”

Jahaja, tänkte jag. Med en ny tjänst på jobbet och en urgullig potentiell (jag skriver potentiell eftersom jag inte frågat chans på honom ännu) pojkvän som håller på att reda upp sitt liv så lät månadens horoskop klockrent. Några kvällar senare, och i sällskap med den potentielle, läste vi även hans:

“Månaden inleds med en konflikt i privatlivet. Du har varit borta för mycket den senaste tiden och det har påverkat ditt förhållande. Mycket handlar om kommunikation. Din partner känner sig bortglömd och därför uppstår den här situationen. Tänk på att göra det mesta av den tid du har med din älskade. I det här fallet handlar det snarare om kvalitet än kvantitet eftersom tid är en bristvara. När det gäller ditt sociala umgänge måste du dra ner på tiden du spenderar med dina vänner.”

Nu blev det hysteriskt roligt… Tror inte det kunde bli mer på pricken. Tänk vad stjärnorna kan veta.

Himlen faller ner, det svider till där kniven skar, jag har varit vaken hela natten, känt om hjärtat sitter kvar

Vilken sorts drömmare är du?

Efter ett test i en tidning (som alltid har rätt så klart) visar det sig att jag faller inom kategorin “Independent-drömmarne”. Dvs:

“Dina drömmar uttrycker ett behov av mera egen makt och kontroll över ditt liv. Kanske fantiserar du om att öppna eget pensionat eller att våga försöka leva på din hobby. Fundera på om du känner dig förminskad, rent av överkörd, i ditt samarbete med andra och vad det i så fall kan bero på. Ta större ansvar för ditt självständighetsbehov och prova att ta mera plats – även om du väljer att stanna kvar på din anställning.”

Åh, fan…

So much to say and so little time…

Ibland finns det inte ord för hur man känner. Frustration blandat med lycka, ilska blandat med glädje. Så många som ska tycka, lägga sig i och ha åsikter. Jag är vuxen och tar en vuxens beslut. Varför finns det inte glädje och lycka tillräckligt för alla människor? Varför måste bitterhet, osäkerhet och egocentrism lysa igenom så starkt? Varför finns det inte kärlek i världen och varför är jag inte värd den?

Ärlighet varar längst

Men är det värt det när man märker att man får betala ett våldsamt högt pris?

“Ärlighet kan såra. Det finns saker som man inte vill höra och det smärtar när de framförs. Men såren kan också läkas. Det är värre när man undrar om allting kommit fram, om det finns mer att berätta, om det rent av varit en lögn. Då finns det en kvarvarande gnagande känsla av att allt inte står rätt till.

Den som däremot erkänner och tar sitt ansvar kan bli förlåten och upprättad.”  Citat hämtat från http://brannberg.blogg.se/index.html